<3

Nu har det gått några dagar sen jag skrev senast så jag kände att det var dags att skriva igen...

I onsdags var dagen då Kickan skulle avlivas. Dagarna innan var några av de värsta dagarna i mitt liv. Tanken på att Kickan skulle försvinna från vårat liv fick mig att gråta floder. På tisdagen kom massa folk och hälsade på och för att säga hej då en sista gång. Redan då tror jag att Kickan förstod vad som skulle hända. Många tårar föll och jag vet inte hur många gånger jag sa till henne hur mycket jag älskar henne. Kvällspromenaden var hemskt jobbig. Tanken på att det var den sista kvällspromenaden som gjordes gjorde så att jag grät hela promenaden. Efter många tårar lyckades jag dock somna.

På onsdagen gick vi även den sista morgonpromenaden med Kickan, även den lika hemsk. Klockan 10,20 skulle vi vara hos veterinären i Skövde. Väl där ville Kickan inte gå in. Som sagt, jag tror att hon kände på sig vad som var påväg att hända. Hos veterinären fick vi en jättebra veterinär. Hon förklarade vad som skulle ske vilket jag tyckte var jättebra eftersom jag inte varit med då någon avlivas förut. Efter att hon gett Kickan en lugnanade spruta så fick vi sitta med henne en stund för att den skulle ge verkan. Det var hemskt! Att säga hej då. Vad ska man säga? Jag talade om för henne en sista gång hur mycket jag älskar henne och att hon skulle hälsa till Nicko i himlen <3 Det var nog först då som jag på riktigt insåg att hon faktiskt kommer att försvinna ifrån våra liv, rent fysiskt. I hjärtat och i tanken kommer hon alltid finnas kvar <3 Efter en stund kom veterinären tillbaka för att ge den sista sprutan som skulle få Kickan till att somna in. Dock hade de problem att hitta något blodkärl så en annan veterinär fick hjälpa till. Hon var inte alls lika trevlig och hjälpande som den första utan hon gick bara in och gjorde det hon skulle. När de sedan hade gett henne sprutan fick vi sitta kvar hos henne så länge vi ville. Det var hemskt att se Wallin så ledsen. Jag försökte trösta, men samtidigt var jag så ledsen själv. Det är inte lätt :( Efter några sista ord gick vi. Då insåg jag återigen att vi skulle åka därifrån utan Kickan :(

Vi åkte sedan till Wallins mami och bror och satt där några timmar för att sedan åka hem. Väl hemma kändes det väldigt konstigt att se Kickans saker, men ingen Kickan. Dock fanns känslan av att hon faktiskt bara var någon annan stans, det kunde ju vart så att hon bara vart bortlämnade för dagen. Men så var det ju såklart inte. Hon var borta för alltid.

Nu i efterhand känns allt mycket lättare än vad jag trodde. Jag jämför med hur det kändes förra våren när Nicko gick bort, då grät jag i flera veckor efter. Anledningen till att jag inte gör det nu (än iaf) är att jag tror att jag har förberett mig på att hon ska försvinna och även sett hur mycket hon har fått kämpa varje dag, och kanske har hon även lidit utan att hon sagt något. Det hade inte varit snällt att låta henne fortsätta leva, för för varje dag så blev kroppen svagar och hon blev sämre. Med Nicko däremot kom det som en chock att han var borta och jag fick därför bearbeta sorgen efter, då han var borta. Dock ska jag inte påstå att jag inte tycker att det är jobbigt, för det är otroligt jobbigt och tomt. Alla småsaker som Kickan bidrog med, som alla promenader, en hund som möter en i dörren, någon som slickar upp maten om man skulle tappa den, någon som slickar rent tallriken, någon som tröstar när man är ledsen, någon som bara alltid finns där, denna någon är borta. Alla dessa småsaker som man inte alltid tänker är så otroligt jobbiga. Jag saknar henne otroligt mycket! <3 Jag vet dock inte riktigt om jag fortfarande har förstått att hon aldrig kommer tillbaka, jag vet inte.
Nu är dock båda mina älskade favorithundar i himlen tillsammans med Wallins förra hund Targa och leker och hoppar tillsammans, utan att behöva kämpa och ha ont. Jag älskar dig så ofantligt mycket Kickan och vi ses igen den dag då jag kommer till himlen <3 Du finns för alltid i våra hjärtan <3

Sista kortet på älskade floffen <3